Påminnelse - att byta perspektiv

En mil. 10 kilometer.

Det var vad jag sprang idag. Det gick inte särskilt fort, men jag gjorde det. Har satsat på att öka längden och mängden av min löpning lååångsamt och nu är jag då uppe i en mil. Superhärligt! Lite lagom med regn, en grön skog, slingrande stigar och lite lera. Det kan nästan inte bli mer perfekt. Förutom tiden då. Det är lite knäckande att inte ha bättre kondition och snabbare ben än så här. Jag jämför med vad jag har sprungit på och ligger då drygt en minut per kilometer långsammare idag. Eller en halv, beroende på om jag pressade mig eller inte. Idag pressade jag mig inte alls utan tog det lugnt och mest njöt....

Men bortförklaringar hör inte hit. Poängen: Ja, det går långsamt nu. Nej, det är inte toppkondition. Nej, jag springer inte lika fort som jag gjorde för några år sedan. Däremot om jag backar ännu längre. Jag minns när jag inte trodde jag skulle klara 5 km på gymnasiet. Jag minns när bara tanken på att springa en MIL i sträck kändes ouppnåelig. Jag minns när jag inte tyckte om att springa alls.

Jag klarade 5 km på gymnasiet. Det var tungt, men det gick med metal i lurarna. In Flames vill jag minnas. Jag sprang min första mil. Jag satsade och sprang den sub50. Flera gånger. Löpskorna blev favoritskorna och jag sprang snabbare och längre. Och skadade mig. Löpskorna fick tvångsvila och det har gått långsamt med återupplivandet. Nu känns det som jag är på gång igen. Långsamt. I flera bemärkelser. Det må vara knäckande att kolla på klockan, men ett perspektivskifte och vips går det undan. Jag springer i alla fall. #lycka

I samma gamla vanor...

Hur länge kan man hålla på att resa? Lämna allt hemma, ta sin ryggsäck och vidga horisonterna? Backpacka. Kan man bli för gammal? Borde man skaffa sig ett stadgat liv? Ett ordentligt jobb?

Jag har levt mina hemmarutiner i drygt två månader nu och till en början var det ganska mysigt att komma hem. Det kändes nästan lite tråkigt att planera för flytt till hösten. Nu blir det väl mest troligt inte så. Tankarna går mer åt att byta inriktning och utbilda mig till fysioterapeut istället för att läsa en masterutbildning. Dock lite sent påtänkt så det blir antagligen inte till hösten. Frågan är då - vad ska jag göra istället?

Ska jag jobba? Eller kanske, ja ni vet, typ, resa?

Just idag är ressuget enormt. Det började med en kort notis om tågluffande i en tidning imorse och slog till med full kraft när jag satt i bilen på eftermiddagen. Pang! Precis så kändes det. Jag krockade med reslusten.
Så nu sitter jag här och väger mellan alternativ och funderar. Jag inser att jag odlar mitt beroende, men det är lite som träning. Svårt att sluta och det kryper i kroppen när en är still för länge.
Idag kommer att följas av fler funderingar. Från och med imorgon kommer jag dessutom ha massor av tanketid på jobbet att slå ihjäl. Och där har det planerats resor förr. Kanske bara en liten en? Kanske bara...

På tal om odling förresten. =) Första rädisan från egen pallkrage:

MöNsTeR

Sitter och läser igenom mina gamla anteckningar på datorn och urskiljer lite av ett mönster.

1. Jag skriver ofta när jag är lite krasslig, mår sämre eller funderar mycket. (Så även idag. Känner mig matt och inte helt pepp.)

2. Jag säger ofta till mig själv att jag ska börja skriva oftare för att rensa huvudet. Sen dröjer det ändå flera månader tills nästa uppdatering.

3. Jag hamnar lätt i samma funderingar. Tankarna jag skrev om i november förra året är i mångt och mycket likt vad jag funderar över fortfarande. (På plussidan ska sägas att jag faktiskt lyckats med en del av det jag föresatte mig då.)

Tydligen är det ju så att de flesta av de tankar vi tänker under en dag har vi redan tänkt tidigare. Förnyelse är inte vår starkaste sida med andra ord. Att nöta samma problem om och om igen kan å ena sidan kanske till slut generera en lösning. Å andra sidan, har en testat något som inte fungerar så hjälper det inte att testa samma sak igen (tror det var Einstein som sa något klokt om det en gång). Det ska väl också sägas att det beror på vad det är vi försöker lösa. Att lära sig en ny övning kräver repetition, medan 1+1 aldrig blir 4 hur många gånger vi än försöker. (Ja, kanske lite för uppenbart.)

Vad vill jag säga med detta?

Oklart. Jag blev mest förvånad över hur de flesta av mina noteringar började med att jag inte kände mig helt bra, hade varit sjuk eller hade ont i halsen. Sedan kom variationer på temat vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv, måste-söka-utbildningar/jobb, hjälp-jag-har-ett-ressug-som-aldrig-går-över, vad-känner-jag-egentligen-för-killen-jag-dejtade, osv osv.

Oftast (inte alltid) slutade inläggen med en positiv ton och lite kloka klyschigheter som jag önskar att jag höll mig till lite oftare.

Vilka slutsatser drar jag då av detta?

*Det är när jag blir krasslig som jag tar mig tid att tänka efter. Tänk om jag höll mig friskare genom att rensa huvudet oftare?

*Rörelse är enormt viktigt för mig. Det får liksom livsgnistan att blixtra lite extra. Nu tänker jag främst på fysisk rörelse (träning), men egentligen har jag kommit fram till att det behövs fyra typer av rörelse – fysisk, psykisk, känslomässig och rumslig. Eller med andra ord – träning, intellektuella utmaningar, relationer och resor.

*Jag gillar att planera och blir stressad av att inte ha klara mål och att inte veta vad jag vill göra med mitt liv. Samtidigt är jag rädd för att sätta upp mål, eftersom det är jobbigt att misslyckas eller för att jag faktiskt inte vet vart jag vill hamna (eller inte vågar ta reda på det och agera därefter?).

*Jag kan inte få nog av resor.

*Jag är dålig på känslor. (Fast å andra sidan, vem bestämmer vad som är bra?)

*Slutligen, jag borde verkligen skriva oftare. På riktigt. 

34 h

1 april:
09.20 Hivar upp ryggsäckarna, lämnar Che Lagarto hostel och vandrar mot bussterminalen genom ett soligt Montevideo.
10.00 Bussen avgår mot flygplatsen. Tårarna är inte långt borta.
10.45 Santiago 13.20 Synen som möter mig på flygplatsen är oroväckande. Som tur var bara en trasig bildskärm och inte ett inställt flyg. Jag andas ut.
11.37 Taxfreeshoppar upp mina sista pesos. Bodylotion, deo och fruktsallad.
13.20 Flyg 1/4. Ciao Uruguay! 

15.15 Flyger över Anderna. Känns nästan värt omvägen bara för vyerna...

20.05 Flyger över Anderna igen. Fortfarande lika mäktigt. 

2 april: 

13.05 Landar i Madrid efter en lång, men okej flygning. The Theory of Everything, lite läsning och några timmars sömn gjorde att tiden gick ganska fort trots allt. 

14.40 Boardar samma flygplan igen för etapp nummer tre. En halvtimmes fritt internet betyder att jag fått ner Cat Stevens "Can't keep it in" i telefonen och jag har svårt att inte dansa på stället där jag står i kön.

15.30 Vad hände här? Från den ena stunden till den andra börjar jag må riktigt illa. Vad har jag ätit egentligen? Misstänker att jag passerat gränsen för mängden flygplansmat min kropp tillåter. Eller antal timmar i luften. Snart hemma... 

15.35 En film kanske får mig på andra tankar.

15.42 Eller musik.

15.50 Klassisk musik? Det ska väl vara lugnande.

16.03 Om jag lutar huvudet mot stolen framför kanske det slutar gunga.

16.04 Jag ger upp. Var är knappen för teleportering?!

[...]

17.18 Hur långt är det egentligen mellan Madrid och Frankfurt? Europa är ju inte såå stort... 

17.55 Fast mark. Killen i raden snett framför tittar bekymrat på mig, hjälper mig att ta ner min ryggsäck från hyllan och guidar mig ut genom flygplatsen. Jag måste se bedrövlig ut.

18.25 Automaten vägrar skriva ut mitt boardingkort. Killen från flyget, Farid, letar reda på någon att fråga och allt löser sig. Även om det sista jag vill just nu är att sätta mig på ytterligare ett flyg. 

18.47 Coca cola. Minns inte när jag drack det sist, men blir övertalad om att det kommer hjälpa så jag ger det ett försök. Farid sitter mittemot och dricker öl, medan jag halvt sitter, halvt ligger över bordet och anstränger mig för att hålla ihop mig själv. 

19.30 Colan hjälper inte, men bara det att inte vara själv gör att det känns lite lättare. Trodde inte jag skulle kunna le i det här tillståndet.

19.33 Djupa andetag. Frisk och kylig frankfurtluft. Håller tummarna för att det gör susen. 

19.40 Passerar säkerhetskontrollen. Gate A40. Den enda som är längre bort är nummer 42. Bara att börja gå. Sakta. 

20.15 Hittar fram till sista flygplansstolen för den här resan. 

20.17 Wooh, nu snurrar det på riktigt. Överger snabbt stolen. 

[...]

20.25 Tigger till mig en flaska vatten. 

20.45 Uppe i luften igen. Raden snett bakom är tom. Tänker inte efter mer än en gång. Byter plats och kurar ihop mig i fosterställning. 

21.40 Inflygning mot CPH. Bara att snällt sätta sig upp. Nu tycker jag ordentligt synd om mig själv. Var är min säng?

22.12 Stapplar av. Har min ryggsäck hängt med hela vägen? Tåget går om en halvtimme. Inte en chans att jag missar det. Är beredd att lämna både ryggsäck och betala böter för utebliven biljett om det skulle behövas. 

22.15 Det går min väg. Väskan är med. Men vad tung den blivit... 

22.18 Möts av Viktor vid utgången. Underbar syn. Saknad! 

22.46 Tåget är i tid. Sista etappen. Kämpa. Bit ihop. Sängen närmar sig. 

3 april: 

00.20 HEMMA! 

Hemma.

Det var bara det jag ville säga. Äntligen.

Upp och ner, ner och upp. Livet.

Sitter på bussen från ett soligt Montevideo. Första etappen på hemresan och jag har redan kämpat för att hålla bort tårarna en gång. Nu rinner de snart igen... Promenerade med ett leende till bussterminalen, men det är verkligen blandade känslor idag. Jag kommer sakna så många och så mycket, men tänker ta med mig minnena och all inspiration och glädje hem och göra mitt bästa för att hitta tillbaka till känslan så fort det känns tungt. Jag är så oerhört tacksam.
Ja ni märker ju. Full av känslor idag... Kärlek!

Har en låt på huvudet med som jag varken kan komma på artist eller titel till. Den går något i stil med "Can't keep it in. I can't keep it in, I've gotta let it out..." En av anledningarna till leende idag.

Puss & kram!

Montevideo

Sista natten på hostel. Känns ändå bra att packa ihop väskan. Montevideo överraskade med en fin eftermiddag med. Hade inte velat bo här kanske, en eftermiddags promenerande räcker för mig, men det är en inte helt tokig stad. Funderade lite och jag tror mycket beror på att jag känner mig säker på gatorna. Och inte bara här utan hela Uruguay har känts säkert. Kanske är det en falsk känsla, men inte en gång har jag känt mig orolig för att det ska hända något. Sen lönar det sig ju aldrig att oroa sig för eventuella problem heller, men det kan ändå kännas mer eller mindre påtagligt. Eller kanske är det bara för att jag inte hört någon prata om osäkerhet, rån eller annat otrevligt här. I Paraguay var osäkerheten närmare. Även om jag aldrig kände mig direkt utsatt så fanns det alltid i bakhuvudet.

Nog om det. Vill inte jinxa min sista dag alltför mycket. Imorgon lyfter flyget vid lunchtid. Åt fel håll. Santiago. Varför ta den korta vägen hem... Tyvärr blir det bara några timmar i Chile innan det går åt "rätt" håll igen. Madrid, Frankfurt, Köpenhamn, hem. Sådär en trettio timmar senare. Som tur var hittade jag en tjock bok tidigare idag. 700 sidor om före detta presidenten Pepe Mujica. Fascinerande person så jag tror jag kommer kunna roa mig hela vägen hem.
Snart ses vi igen!!

Fyra i rad

Jag fastnade lite här i Punta. Mest på grund av bra väder och att ingen jag pratat med verkar gilla Montevideo. Jag ger staden en dag imorgon sen tror jag jag är nöjd där med. Och jag har haft underbara dagar här. Eller inte bara här utan hela resan. Så fylld av intryck och fina minnen. Nu vill en del av mig resa vidare mot nya ställen medan en annan del av mig vill hem och träffa familj och vänner, komma in i bra rutiner och ta tag i höstens studieplaner. Och planera nästa resa. Eller egentligen nästnästa. Nästa är med finaste redan i april.

Jag lever verkligen ett bekymmersfritt liv just nu och känner mig så lyckligt lottad. Hög på livet. Big time.

Kram på er!

Dagens kommentar:

"¡Esa chica es una máquina!"

Det är inte utan att man blir lite glad av komplimanger. Anledningen till just denna var gympasset imorse. Solen sken och för att utnyttja tiden till max och komma fortast möjligast till stranden blev det inte mycket vila mellan seten. Ett alternativ hade ju varit att inte träna alls, men när jag väl hittat ett bra gym efter två månader så var det alternativet snabbt ratat. Lekte bort nästan två timmar och fick ändå hela eftermiddagen i solen. Nu äter jag glass i solnedgången och mår allmänt bra.

Två dagar kvar sen sätter jag mig på flyget hem. Räknade efter och det är alldeles för många timmar. Tips på bra poddar någon? =)

Bara en tanke

Punta del Este är en av Sydamerikas dyraste städer och det första stället på den här resan som jag inte kan dricka kranvattnet på. Lite av en paradox.

Stranddag nummer två =)

Vaknade upp till underbart väder. Gick längs strandpromenaden i någon timme innan det blev riktigt varmt och jag parkerade mig i sanden med min bok. Vattnet var uppfriskande men det gick absolut att bada. Lite som en svensk sommar. Tror Uruguay vill visa en bra sida såhär innan jag lämnar.
Just nu har jag precis lagat sen lunch på hostelet och ska snart möta upp Calle för ett glas rött eller två.
Happy days!

Punta del Este

Så har jag flyttat på mig igen. Ett par timmar i olika bussar tog mig till Punta del Este, the place to be på sommaren för dyrt strandhäng och kändisspotting om man ska tro guideboken. Mycket stränder har de och det lilla jag har hunnit se hittills av staden är prydligt och trevligt. Kom hit sen eftermiddag efter att ha läst bort en regnig förmiddag i La Paloma. Hade sådan tur att regnet slutade precis när jag skulle gå till bussen. Yay!

Väl här letade jag upp närmsta gym för att påminna kroppen om hur den fungerar. Som ny efteråt. Det behövdes, minst sagt. Sedan hälsade jag på Calle på hans jobb här i Punta. Udda att möta folk hemifrån såhär långt bort och ovant att prata svenska. Jag har skypat för lite med er därhemma... Han jobbar på en isbana (av plast) i ett shoppingcenter. Resten av kvällen spenderades i en biofåtölj med popcorn och filmen El Código Enigma. Vet inte vad originaltiteln är, men den var på engelska med spansk textning. Nästan besviken på att inte allt var på spanska. Skulle kollat upp filmerna mer innan, men jag tog första bästa. Och popcornen, salta eller söta? Att den frågan ens finns. För mig finns bara ett alternativ, men det är väl en vanesak...

Sängen nästa. Ännu värre beslutsångest idag haha. Tio sängar i rummet och ingen mer än jag. I rummet då. På hostelet bor det flera. Godnatt på er!

La Pedrera & La Paloma

Lugna dagar. Efter det trånga men fantastiskt mysiga hostelet i Cabo Polonio längtade jag efter lite utrymme (sängarna i Cabo var 1.70 och inte mycket utrymme att gå på mellan dem heller)  och det har jag verkligen fått de här två dagarna. Igår var vi inte många på hostelet i La Pedrera och idag tog jag bussen till La Paloma som är lite större och ligger tjugo minuter söderut för att checka in som den enda gästen. Nu har det kommit mer folk, men det är lågsäsong och det märks. I La Pedrera var det mesta stängt för säsongen. Här är lite mer liv, men fortfarande väldigt lugnt. Så från minimalt med utrymme till ett helt dorm för mig själv. Beslutsångest - vilken av de åtta sängarna ska jag sova i?!

Annars. Vädret. Inte mycket regn idag men väldigt blåsigt. Gick längs stranden i La Pedrera med en irländsk tjej imorse och vägen tillbaka gick betydligt långsammare än vägen ut. I La Paloma blev det sedan mer promenerande. Här fick jag gott sällskap av traktens hundar. Jag må resa ensam, men det är sällan jag är själv. =) Och även om jag inte hade haft något emot lite mer sol och värme (jag har nästan glömt Paraguays hetta nu) så är det rätt mysigt att ligga i hostelets soffa, dricka te, läsa en bok och lyssna till en vinande vind och ljudet av vågorna.

Cabo Polonio =)

En annan värld. Jag vet inte riktigt vad jag ska börja. Det känns svårt att göra rättvisa till platsen. Hade två helt underbara dagar! Vi steg av bussen, satte oss i fyrhjulsdrivna fordon och åkte över sanddynerna till den lilla byn. Hippiekänsla big time. Små hus, mycket färg och avslappnad känsla.

Första dagen gick vi runt, klättrade upp i fyren, åt algbollar (jättegott, men lite flottigt), drack vin på stranden, kollade på stjärnorna och nattbadade. Havet på natten är helt otroligt vackert. Det är så många små organismer i vattnet som lyser vid rörelse så vågorna blir självlysande. Sjukt häftigt att simma i. Och när man går upp ur vattnet kan man rita självlysande figurer i sanden med fötterna. Svårt att tro, men så häftigt att uppleva!

Igår var det bikini- och strandväder fram tills eftermiddagen sen blev det kyligare. En av killarna jag delade rum med hade med en slackline så det blev eftermiddagens underhållning. Inget avancerat eftersom varken linan eller fästpunkterna var de bästa, men kul var det. Han siktar på vm i oktober. Jag är inspirerad!
På kvällen grillade vi fisk, lyssnade på en av ägarna som spelade och sjöng (riktigt, riktigt bra) och spelade kort. Kunde inte bli bättre.

Idag däremot har det regnat hela dagen. Jag har flyttat på mig en halvtimme längs kusten till La Pedrera i hopp om mer strandhäng och lite surf. Ser dåligt ut med det, men jag hoppas på bättre väder imorgon.

Knappt en vecka kvar tills jag sitter på flyget hem igen...

Mot stjärnorna och strömlösheten

Godmorgon!
Idag åker jag och en tjej jag träffat här vidare till Cabo Polonio som ligger ett par timmar ner längs kusten. En by som ligger avskilt utan el och med en fantastisk natthimmel och natur enligt alla man pratar med.
Så om bloggen uppdateras dåligt är det inte jag som är slarvig utan strömmen som saknas. ;)
Kram på er!

Punta del Diablo

Det tajmade bra med buss från Montevideo till Punta del Diablo så hit kom jag igår kväll. Punta del Diablo ligger längs kusten nästan vid gränsen till Brasilien. En liten fiskeby med härlig känsla. Hittade ett mysigt hostel och tillbringade kvällen med asado (barbecue) och skönt folk.

Idag blev det en morgonjogg längs stranden, en lat dag och en eftermiddag på hästryggen. Helt underbart! Vi red genom en nationalpark och sedan tillbaka i full galopp över stranden. Paus i mitten med uruguyanskt vin (Elenor: en liten uppgradering från våra leverpastejsmackor). Min häst var hur snäll som helst, men jag lär ha stora blåmärken på vaderna från stigläderna imorgon. Lätt värt det. =)

Paraguays soundtrack

Sitter på nästa buss. Första stopp Montevideo och slutstationen bestäms utifrån tidtabellen där. Lutar åt Punta del Diablo...

Händer inte mycket så jag tänkte dela med mig av låten som hördes överallt i Paraguay. Jag har en tendens att förknippa platser och händelser mycket med vad jag hörde just då och den här låten kommer alltid ta mig tillbaka till platserna i Paraguay.

http://open.spotify.com/track/7vMFWn8jkzI1rMtu2GiDPp

Mer av Colonia

Idag har mina ben fått ta igen efter alla timmar på bussar. Jag satt ner för lunch och nu har jag satt mig i en park för att skriva, men annars har jag vandrat runt i stan hela dagen. Colonia har en gammal historisk del som är väldigt mysig medan resten av staden känns som en liten stad gör mest. Lugn, men renare och mer ordnad än till exempel Aregua.

Behöver inte känna mig ensam som turist längre heller. Även om jag inte vet om jag saknat den känslan precis... Men det är trevligt folk. Träffade två tjejer imorse på hostelet som vandrat en hel del. Inspirerad! Argentina, Chile, Island...

Funderar för fullt på nästa stopp. Punta del Diablo för att sedan åka längs kusten ner mot Montevideo och flyget hem eller tvärtom och jobba mig uppåt. Kanske lika bra att dra till med ett par bussar till så blir alla resor kortare efter det. =)

Några bilder från dagens vandring:

Colonia del Sacramento

Uruguay! Äntligen. Nu ska jag vila mig från bussar ett tag. Tror jag packade ner min uppblåsbara kudde, men var var den när jag behövde den. I den stora ryggsäcken. Båda gångerna. Snacka om kort minne.

Gränsövergången Concordia - Salto var hur smidig som helst och efter ytterligare lite väntan i Salto kom jag med bussen ner mot Colonia. Salto är känt för sina hot springs, men efter all värme var det inte heta källor jag längtade efter så det blev ingen lång vistelse där. I Colonia stannar jag däremot några dagar innan jag fortsätter längs kusten. Var förresten nära att missa Colonia med. Vaknar upp och bussen står still. I Colonia. Hög tid att packa ihop och ta sig av. Inte utan att jag börjar undra när min tur ska ta slut...

Concordia

Godmorgon!

Min natt var lite mer spännande än jag hade önskat. Det här med eventuell tidsskillnad Paraguay Argentina... På restaurangen fick jag bekräftat att jag var en timme fel. Vred tillbaka klockan en timme och fördrev eftermiddagen med att vandra omkring och läsa i en park och senare på ett café när jag inte stod ut i värmen ute längre. Tog en buss tillbaka till bussterminalen i god tid (trodde jag i alla fall) och var där klockan sju. Hade lämnat in min stora ryggsäck på förvaring och de stängde klockan åtta. Ja ni kan gissa vad som kommer... Såg att det var öppet men tänkte att det var onödigt att släpa på ryggsäcken mer än nödvändigt så jag gick för att köpa vatten. Paniken när jag kommer tillbaka och det är STÄNGT! Som jag ångrade att jag inte hämtat ut väskan direkt. Klockan är inte alls sju utan lite efter åtta. Fråga mig inte var det gick fel, men pulsen steg märkbart och jag frågade första bästa var de tagit vägen som haft öppet för bara en stund sedan. Blev pekad till en vänlig man med glasögon som skickade mig vidare till en annan som hade nummer till rätt person. På tredje eller fjärde försöket svarade han och vände på sin motorcykel för att öppna för mig. Den lättnaden!! Hade jag inte fått tag i ryggsäcken hade jag snällt fått vänta till nästa dag, leta upp ett boende i Posadas och köpa en ny bussbiljett dagen efter. Med andra ord det hade löst sig, men jag är ändå otroligt tacksam mot de vänliga själar som hjälpte en förtvivlad svenska vilse i tiden. Jag som tycker att jag brukar ha koll...

Nåväl, jag (och min ryggsäck) kom med bussen till slut och sov hyfsat bra de åtta timmarna till Concordia. Inte helt oväntat var vi lite sena hit så jag missade första bussen till Salto, Uruguay med en kvart men tar nästa halv tolv härifrån. Tre timmar kvar. Ska hålla hårt i min packning tills dess.

Posadas

Hoppa på bussen, av för att stämpla passet, på nästa buss, över bron in i Argentina, ny stämpel, ny buss och vidare till bussterminalen i Posadas. Ganska smärtfritt. Missade nästan gränskontrollen i Paraguay, men kom av i sista stund.

Nu sitter jag och väntar på lunch. Jag har några timmar att fördriva innan jag tar en nattbuss till Concordia. Blev ändrade planer. Eller snarare tillbaka till min första plan. Det verkar mycket enklare att korsa gränsen till Uruguay i Concordia som jag tänkte först och inte i Colón. Mest på grund av att bussarna till Colón inte stannar vid bussterminalen utan ute vid den stora vägen. Reser härifrån kvart över elva inatt och kommer fram halv sju. Lagom för nästa buss över gränsen till Uruguay hoppas jag.

Tror jag har rest en timme bakåt i tiden med. Borde nog fråga någon här så jag inte har fel för mig...

Tills vi möts igen

Packad och klar. Om en knapp timme tar jag bussen mot bron över till Argentina och lämnar Paraguay för den här gången. Jag hoppas det blir fler.
Vet inte när jag har tillgång till wifi härnäst. Kan vara senare idag eller om ett par dagar. Tills dess ha det underbart!
Avslutar med en bild på gardinerna i mitt rum. Live - laugh - love!

Woho vilken dag!

Idag har jag haft en underbar dag. Kanske inte så mycket action, men jag har fått gjort det jag ville och den känslan är rätt skön. Började morgonen med den inkluderade frukosten. Eller ska jag säga sockerchocken... Nåväl brödet var av det lite grövre slaget och bananer fanns det så jag klagar inte mycket. Var väl som förväntat egentligen. Men sötad yoghurt, färgglada flingor och bara supersockriga pålägg (dulce de leche är populärt) - det hade nog gått hem när jag var liten, men inte längre. Imorgon kompletterar jag med ägg. =)

Dagens första stopp var sedan jesuitruiner en knapp timme utanför Encarnación. Byggdes på 1700-talet av missionärer, men idag finns inte mycket kvar. Jag är inte så påläst om själva funktionen, men jag vet att det är mycket tack vare dessa missionärer som språket guaraní och dess kultur bevarats. Intressant att se och de finns med på unescos världsarvslista.

Tillbaka i Encarnación blev det en promenad genom stan på jakt efter lunch. Hittade en japansk restaurang med lunchbuffé. Bara att lägga upp vad du ville äta, väga och betala. Riktigt gott. Mycket mat för femtio kronor så det blev en ofrivillig siesta i parken när jag lade mig att läsa på en bänk. Skönaste idag. Vaknade med hyfsat energi för ett gympass. Evigheter sedan min kropp fick känna på vikterna, men det kändes rätt okej. Har tappat en del sedan jag kom hit, mestadels benstyrka som är svårast att köra med egen kroppsvikt, men det är också som förväntat. Träning är inte riktigt prio ett just nu.

Och tja, det är väl ungefär vad jag hunnit med idag. Imorgon checkar jag ut härifrån, tar mig över till Argentina och letar upp en nattbuss till Colón för att därifrån ta buss till Uruguay. Så ser planen ut just nu i alla fall.

Fick några fina bilder skickade till mig av Gustavo med. Los extraño!

Encarnación

Incheckad i Encarnación. 5,5 h tog bussresan från Asunción, men precis som den förra längre bussturen var den här rätt behaglig. Sov bort ett par timmar med fast jag sagt till mig själv att jag skulle utnyttja dagsljuset för att se lite mer av Paraguays vyer på vägen..

Väl framme var det ut i hettan igen för att leta upp hostelet jag bokat rum på. Här tänkte jag till lite innan och kollade upp ett som verkade okej nära bussterminalen. Lätt att hitta. Betalar ca hundra kronor natten för ett pyttelitet rum med fläkt och frukost. Just rummet är inte så mysigt, men hostelet är fint. Stort rent kök och gemensamma ytor.

Dumpade ryggsäcken och gav mig ut på vandring. En låång promenad längs strandpromenaden och genom stan. Hittade två par sandaler på vägen. Tror inte jag skrev om sandalerna tidigare... För ett par veckor sedan hade jag en söndag där inget gick min väg. Jag skulle fixa många grejer - köpa sandaler, en liten väska, present till Joe och låsa upp min telefon. Stället för telefonen hade precis stängt, jag hittade varken väska eller present som jag tyckte om och de enda sandalerna fanns bara i en storlek för små. Inte ens med god vilja kunde jag inbilla mig att de gick att gå i. Men idag sprang jag på likadana sandaler. I rätt storlek. Nu kan jag pensionera mina både fula och snart väldigt trasiga flipflops. =)

Planen för imorgon är att besöka några ruiner en bit utanför staden och fundera ut nästa stopp. Antingen Posadas som ligger precis på andra sidan floden eller något ställe längre ner i Argentina. Vamos a ver.

Puss & kram

Ciao!

Det har varit många hejdå nu. Igår sa jag hejdå till mina små dansare och idag har jag tagit farväl av Joe, Gustavo och Tierra och nu ikväll gänget från AIESEC här i Asunción. Någon frågade vad jag kommer att sakna mest med Paraguay och det är utan tvekan de fantastiska människor jag mött här. Ni har gjort mina veckor oförglömliga.

Men det har inte bara varit kramar och ömhetsbetygelser idag. Hela förmiddagen deltog jag i en workshop på skolan i biokonstruktion. Vi gjorde tegelstenar. Hur kul som helst! Lite jord, sand, fibrer och vatten i en hög. Några barfota fötter i det, musik och sedan mycket trampande/dansande. Ner i formar och klart! Vi lyckades göra lite drygt hundra stycken på tre timmar. Inte det effektivaste arbetslaget, men hög stämning. Nästa vecka ska de bli till väggar, men den processeb får jag följa via fb.

Nu ska jag ta tag min packning inför resan söderut imorgon. Encarnación nästa. =)

Början på slutet.

Sista arbetsdagen idag. Sista dansklassen imorgon. Första dagen på resten av resan närmar sig. Den mer oplanerade delen. Har bestämt mig för att åka söderut till Encarnación på måndag och efter x antal dagar där (två typ) åka vidare genom Argentina och sedan krossa gränsen in i Uruguay för några sista äventyr. Oklart vilka. Happy days!

Tillägg: skrev precis till titeln på inlägget. Början - är inte det ett väldigt konstigt ord? Märkligt hur ord kan förändras när man börjar fundera för mycket på dem. Men smaka på ordet. Början. Visst låter det lite underligt?

Del två i telefonföljetongen

Nej telefonen fick jag behålla så det blir ingen smartphonesavgiftning för mig inte. Däremot kan man egentligen bara låsa upp den via operatören tidigast sex månader efter köp så jag är inte helt säker på att det kommer lyckas. Har jag tur får jag en upplåsningskod inom 48 timmar. Fingers crossed.

Ninjabuss?

Godmorgon!

Inatt sov jag bra. För bra. Öronpropparna satt visst hårt och telefonen låg för långt bort så jag hörde inte när alarmet gick igång. Kom iväg en halvtimme senare än jag tänkt och nu sitter jag och väntar  på att lämna in min telefon för upplåsning. Mest troligt blir jag utan telefon ett par dagar, men internet har jag ändå så ni märker nog ingen större skillnad i mina sporadiska uppdateringar. För att komma hit behövdes drygt en timme ståendes i trängsel på två olika bussar. Är nog lite skadad efter att ha följt ninja warrior. Tänkte att det säkert är bra för greppstyrkan att hänga fast i räckena i taket i ett försök att hålla balansen och inte krascha in i resten av passagerarna...

Allt är förresten helt i galleriet. Inga slagsmål med musiker eller änglar inatt.

Ha en bra dag vad du än har för dig!

Fläktfiasko

 

Och såhär slutar dagen. Två av två möjliga fläktar i mitt rum vill inte fungera så för att lyckas sova lite flyttar jag in i galleriet där det sitter en stor fläkt i taket. Min enda oro är att jag ska slå sönder något när jag vaknar inatt och har glömt var jag är. Ny rapport imorgon.
Godnatt! =)

Cerro Koi

Morgonens äventyr var en promenad med Joe och Gustavo till Cerro Koi, en kulle med fin utsikt och stenar som endast finns på tre platser i världen. Förutom här i Paraguay finns de i Sydafrika och Kanada. Jag har inte tagit reda på hur de blivit som de blivit, men nog ser det väldigt märkligt ut. Nästan färdighuggna redan. Många av gatorna här i Aregua är gjorda av dem.

Koi betyder förresten två på guaraní och enligt myten är det här som världen skapades. Eller människan, eller ja, något åt det hållet.
Cerro är spanska och betyder kulle. =)

Ett annat uttryck på guaraní som jag lärt mig idag är: "Mba'e chapa" som betyder ungefär "Hola, ¿qué tal?". Egentligen är det nog snarare tredje gången jag lär mig det uttrycket, men det vill liksom inte fastna. Förrän idag. Nu är det nedskrivet och då tror jag det sitter. Guaraní är fascinerande, men jag tror jag satsar på min spanska...

Godmorgon!!

En natt i 23 grader. Jag hoppas det var vad som behövdes. Säkert tio graders skillnad mot mina vanliga nätter och jag känner mig inte 100%, men energin är betydligt högre idag. ACn är en underbar uppfinning. Det är många saker jag kommer sakna med Aregua och El Cántaro, men nätterna är inte en av dem. Hetaste natten hittills var jag uppe och duschade tre eller fyra gånger...

Idag väntar annars en lugn söndag. Ska träffa en tjej från aiesec i eftermiddag och försöka leta upp en present till Joe som fyller år imorgon.

Kram på er!

Fler bilder från Iguassu falls

 

 

 

 

Dagens danssal:

Jag har dansat på många ställen - danssalar, scener, torg, parker, bord... men det här stället är ett av de mer speciella. Långt ifrån optimalt som danssal, men med en härlig känsla. Alla väggar är byggda med olika tekniker och de är  gjorda gemensamt av elever och lärare  under kurser i biokonstruktion. Lera, halm, återvunna glasflaskor med mera har använts. En ny kurs i biokonstruktion startar nästa söndag och jag tänkte stanna kvar och delta en gång innan jag reser härifrån. 

Annars gick dagens klass bra trots lite låg energi. Inte den bästa jag levererat, men laddar om för avslutningsklassen nästa vecka. Nu ska jag vara lite ledig. Har ett möte med aiesec i Asunción i eftermiddag. Tror jag. Ännu vet jag varken när eller var vi ska ses. Sådant löser sig.

Bailamos...

Dansklass på ingång. Näst sista. Funderade precis ut en koreografi till dagens lektion. En timme innan start känns som lagom marginal. Annars håller jag mina tummar för att min kropp och hals hittar lite energi väl i danssalen. Just nu är halsen öm och kroppen seg, men det brukar lösa sig med musik även om vila kanske hade varit det bästa alternativet. Slut på mitt klagande. Let's do this!

Trevlig lördag på er!

Fredag!

Ja det här med uppdateringar...

Rubriken till trots har jag ingen fredagskänsla alls. Är helt vilse i både dagar och årstider. Som igår: "Vinter i Sverige?" "Javisst!" Eller vänta... vi är i mars månad nu va? 

Det enda fasta i min tillvaro just nu är dansklasserna på lördagar annars är ingen dag riktigt sig lik. Idag har jag bland annat försökt mig på att bygga en "fotolåda" för att kunna ta bättre bilder till hemsidan  på grejerna de säljer här. Lådan blev nog rätt okej, men tyvärr hade vi inte tillräckligt starka lampor för att det skulle bli som vi tänkt. Jag har även målat lite musiker. Det är de som säljer bäst och jag tycker de är riktigt härliga med alla färger. Innan de målas torkar vi dem i ugnen och de luktar underbart. Musiker till lunch någon? 

 

Till slut fick jag även upp min slackline som jag släpat med mig hit. Bara den lilla så det är inte så många kilon vi pratar om. Två, tre kanske. Kort sagt så har balansen varit bättre, men den blev ganska snabbt någorlunda igen. Om inte annat så kryllar marken under av myror (som mer än gärna bits) så det finns mer än en anledning till att vilja hålla sig på linan. Min ena chef,  Gustavo, imponerade stort när han ställde sig på linan utan vidare och började gå. Han hade ju testat för en sådär åtta år sedan och tyckte det var som att cykla - när man väl lärt sig sitter det i. Vet inte det jag. Jag hade nog inte gjort om det lika lätt om åtta år. Hans andra kommentar var att det här var en av fördelarna med att vara sin egen boss. Slackline på lunchen? Inga problem! 

Halvlek!

Nu är jag halvvägs in i mitt äventyr på den här kontinenten. Kan inte låta bli att tänka att den här månaden gått så fort. Med undantag för några dagar med prestationsångest när jag undrade vad jag egentligen har här att göra och då jag saknade er därhemma lite extra så har dagarna varit underbara, fulla av nya platser, människor, upplevelser och utmaningar.
Men nu är jag som sagt snart hemma igen och vad passar då bättre än nästa resa?!... Idag bokade vi flyg till mormor och morfar på deras lilla ö. På tiden att jag lyckas få tid att ta mig ner och hälsa på. Så nu har jag ännu mer att se fram emot när jag måste resa härifrån.

La empresa social y ambiental

En artikel i dagens tidning om stället jag arbetar på, El Cántaro. Ägarna Joe och Gustavo är verkligen inspirerande personer som lagt, och fortsätter lägga, mycket tid och energi på sin dröm.
Kräver sin spanska, men det finns ju alltid google om en nu är intresserad =)

http://m.abc.com.py/edicion-impresa/suplementos/abc-revista/divulgacion-y-rescate-1340627.html

Blöt blixtvisit i Brasilien.

Gårdagen gick i ett. Vaknade kl sex, sprang ner till sjön och körde lite snabb styrketräning. Sprang tillbaka för dusch, frukost och prepp inför dagens dansklass. Kl tio (tio över tio mer exakt) skakade vi loss ordentligt. Tror det kom nästan tjugo barn och mycket fler än så blir nog lite trångt. Kul att de som var med första gången hittade tillbaka och att det dök upp nya ansikten med. Och att det inte bara är tjejer. De är i klar majoritet, men där är några killar också. Jag hade lite ont om tid efter klassen för att hinna med bussen till Ciudad del Este, men lyckades ändå inte sluta i tid. Fanns inget stopp på dansarna... Men med en rekordsnabb dusch och redan packad ryggsäck så hann jag preciis med bussen från Aregua. Sen var bussen till Ciudad del Este 45 minuter sen så jag hade inte behövt stressa, men sådant vet man ju aldrig innan.
4,5 timme tog det innan jag var framme. Med AC, sköna säten, mycket utrymme och intressanta poddar i öronen var det riktigt behagliga timmar. Blev upphämtad på busstationen av Mauge, Juanjo, Cynthia, Isidora och Isaac som åkte i fredags redan. På kvällen besökte vi världens näst största damm för vattenkraft, Itaipu. Imponerande stort.

Men. Den stora anledningen till att vi åkte hit var såklart las cataratas eller Iguassufallen. DE var imponerande på riktigt. Så mycket vatten, vackra vyer, regnbågar och kraftfullhet... Vi såg dem endast från den brasilianska sidan, men väl värt det. Vår första plan var att se dem från den argentinska sidan, men Cynthias pass blev kvar i Asunción och Argentina är hårdare på gränskollen. Till Brasilien behöver man inte visa någonting om man inte ska längre in än till las cataratas. Nu ska vi snart köra (eller snarare Mauge ska köra och vi åka med/sova) tillbaka till Asunción och sen är den här dagen slut. En riktigt bra söndag. Hoppas ni haft det minst lika bra! 

Framtida chefen på besök

Ja ibland kan man väl få drömma lite?...
Ban Ki-moon har i alla fall varit på besök i Paraguay ett par dagar. Förra gången FNs generalsekretarare var här var 1959 och då hette han Dag Hammarskjöld.

Vad jag vill säga med detta är lite oklart. Mest roliga sammanträffanden. Blivande chefen har rest vidare till Chile och jag åker åt andra hållet efter dansklassen imorgon. Målet är Ciudad del Este och las cataratas de Iguazu. Woho! Blir en snabb visit, men åh så kul det ska bli att se!

Trevlig helg på er!

Rutiner, aborter och blodiga flipflops.

Det är lite si och så med uppdateringarna här märker jag. Skärpning.
Men det känns som jag kommit in i lite rutiner och dagarna bara flyter på.
Kan dela med mig av några reflektioner om Paraguay såhär långt i alla fall:

Det är varmt. Väldigt varmt... (har jag kanske sagt det tidigare förresten?). Och när det regnar gör det det ordentligt. I lördags kväll i Asunción var gatorna som floder. Vattnet täckte nästan hjulen på många bilar. En inte helt ovanlig syn i stan verkar det som. Snacka om vattenplaning.

Familjerna är stora. Min sambo i Asunción och hennes kille ska gifta sig i oktober. Bara den närmsta familjen skulle innebära 200 gäster. Många syskon speciellt i föräldragenerationen. Åtta, nio är inte ovanligt. De som är mer i min ålder har oftast lite färre syskon.

Abort är förbjudet. Tror det hänger ihop mycket med den katolska tron. Till skillnad från hemma är många här ganska religiösa och går till mässan regelbundet. Flera jag pratat med säger att unga mammor blir allt vanligare. Unga tjejer bryr sig inte om att skydda sig och får istället sitt första barn vid fjorton, femton. Behövs det sägas att jag känner mig gammal som vid 25 fortfarande inte ser mig själv som förälder inom de närmsta åren...

En annan stor skillnad mot hemma är boendet. "Bor du själv?" Här bor de flesta hemma tills de gifter sig och kanske även efter det. En av tjejerna jag jobbar med är över trettio, bor hemma och delar ännu säng med sin syster. (Joanna, vad säger du. Läge att flytta ihop?)

På det mer personliga planet kan nämnas att jag precis skulle plantera om blommor, men lyckades tappa spaden på mina tår istället. Mina gröna flipflops är numera tvåfärgade, men tårna mår relativt bra och jag lägger till trädgårdsarbete på listan över aktiviteter man inte ska utföra i flipflops. I gott sällskap med att köra moped och gå långpromenader. You live you learn... =)

Lördag, dans och nervositet i överflöd

Nervös var bara förnamnet för hur jag kände mig inatt och imorse. Hade både fjärilar och jag vet inte allt i magen. Ett par tre hjärnspöken med. Hur många barn kommer? Hur gamla är de? Har de dansat innan? Kommer de gilla det jag gör? Kommer de förstå min spanska?
Som vanligt oroade jag mig i onödan. Till slut dök det upp tretton barn (paraguyansk tid, en var i "tid", de andra kom 10-20 minuter efter utsatt tid) i åldern 5-11. De anmärkte på mitt uttal och rättade mig snällt när jag hade problem att förklara eller saknade ord, men de var hur rara som helst och med gemensamma krafter blev det en riktigt rolig timme. Lite yngre barn än jag haft tidigare så förutom spanskan som var den stora utmaningen så var åldern en annan. Men allt gick fint och efter att den värsta blygheten släppt så blev det full fart på dem. Nu hoppas jag bara att de kommer nästa gång med och att de faktiskt tyckte det var lika kul som de sa. Men barn brukar vara ärliga så jag tror jag får elever nästa klass med.

Kram på er!

Mi plan es bailar hasta que todo se solucione...

Vamos a bailar!

På lördag blir det dansklass på spanska. Wish me luck! 

Lycka på låg nivå

Idag insåg jag vilket beroende jag utvecklat för viss sorts mat. Mataffären här lämnar en hel del att önska, men jag har hittat havregryn till frukosten och ägg är inte heller svårt att få tag i så jag har varit ganska nöjd hittills. Men så idag hittade jag en hylla jag missat i den lilla butiken tidigare. Längst ner. Och ja gissa... Bönor och linser! Bästa middagen (okej kanske överdrivet), men så glad jag blev. Insåg där och då att jag nog har fler beroenden än jag vetat om. Men det kan jag leva med. Eller leva på. :)

Några bilder, Global Village och den paraguyanska soppan.

Hej! 

Här kommer ett par bilder från själva skolan där det hålls olika kurser med mera. Den blå skylten till vänster är signerad Ericson. Ganska nöjd trots att det var evigheter sedan jag höll i pensel. Men det har blivit en del målande hittills , både på skyltar, hus och skulpturer. Ganska rogivande faktiskt.

Annars räknar jag myggbett i tiotal, försöker tvätta kläder för hand som aldrig torkar.. (Hängde in dem på mitt rum innan jag åkte till Asunción idag, men det lär ju bara innebära ett fuktigt rum med instängd lukt när jag kommer tillbaka imorgon eller på söndag.)

Har sällan känt mig så svensk som idag heller. Men det är kanske som sig bör när man är iväg. Aiesec organiserade ett event som de kallar Global Village där alla som är på utbyte presenterar sina respektive länder vid olika bord med flaggor, bilder, kartor, mat, dekorationer, musik och annat intressant. Sverige Storbritannien, Brasilien, Colombia, Panamá, Polen, Marocko, Kanada, Chile och Paraguay fanns på plats. Mycket blågult i min hörna. Ballonger, chokladbollar som i princip smälte i värmen och en svensk flagga av tyg (tejpade fast det gula korset i brist på bättre idéer...)

Till en början kom det inte så mycket folk som inte hörde till aiesec, men det droppade in några efterhand och oavsett så var det väldigt kul att se alla andras presentationer. Eller ja, det bästa var kanske snarare att prova all mat och efterrätter.. Blev väldigt mycket av en viss engelsk tårta som var himmelsk. Försökte ta en bild på den paraguyanska soppan, men den blev sådär. Ni kan få en idé iaf. Och om ni tänker vad då soppa så ja, tydligen blev det fel i receptet vid tillagningen en gång i tiden och sedan dess är soppan här fast i konsistensen. Gjord på majs bland annat, precis som mycket annat här. Väldigt annorlunda mot något jag ätit tidigare och kanske inte det godaste heller.

Här bor jag!

Några bilder från där jag bor. Här säljer de konst av olika slag och jag bor i ett litet hus bakom. Själva skolan ligger ett par kvarter härifrån.