Påminnelse - att byta perspektiv

En mil. 10 kilometer.

Det var vad jag sprang idag. Det gick inte särskilt fort, men jag gjorde det. Har satsat på att öka längden och mängden av min löpning lååångsamt och nu är jag då uppe i en mil. Superhärligt! Lite lagom med regn, en grön skog, slingrande stigar och lite lera. Det kan nästan inte bli mer perfekt. Förutom tiden då. Det är lite knäckande att inte ha bättre kondition och snabbare ben än så här. Jag jämför med vad jag har sprungit på och ligger då drygt en minut per kilometer långsammare idag. Eller en halv, beroende på om jag pressade mig eller inte. Idag pressade jag mig inte alls utan tog det lugnt och mest njöt....

Men bortförklaringar hör inte hit. Poängen: Ja, det går långsamt nu. Nej, det är inte toppkondition. Nej, jag springer inte lika fort som jag gjorde för några år sedan. Däremot om jag backar ännu längre. Jag minns när jag inte trodde jag skulle klara 5 km på gymnasiet. Jag minns när bara tanken på att springa en MIL i sträck kändes ouppnåelig. Jag minns när jag inte tyckte om att springa alls.

Jag klarade 5 km på gymnasiet. Det var tungt, men det gick med metal i lurarna. In Flames vill jag minnas. Jag sprang min första mil. Jag satsade och sprang den sub50. Flera gånger. Löpskorna blev favoritskorna och jag sprang snabbare och längre. Och skadade mig. Löpskorna fick tvångsvila och det har gått långsamt med återupplivandet. Nu känns det som jag är på gång igen. Långsamt. I flera bemärkelser. Det må vara knäckande att kolla på klockan, men ett perspektivskifte och vips går det undan. Jag springer i alla fall. #lycka

I samma gamla vanor...

Hur länge kan man hålla på att resa? Lämna allt hemma, ta sin ryggsäck och vidga horisonterna? Backpacka. Kan man bli för gammal? Borde man skaffa sig ett stadgat liv? Ett ordentligt jobb?

Jag har levt mina hemmarutiner i drygt två månader nu och till en början var det ganska mysigt att komma hem. Det kändes nästan lite tråkigt att planera för flytt till hösten. Nu blir det väl mest troligt inte så. Tankarna går mer åt att byta inriktning och utbilda mig till fysioterapeut istället för att läsa en masterutbildning. Dock lite sent påtänkt så det blir antagligen inte till hösten. Frågan är då - vad ska jag göra istället?

Ska jag jobba? Eller kanske, ja ni vet, typ, resa?

Just idag är ressuget enormt. Det började med en kort notis om tågluffande i en tidning imorse och slog till med full kraft när jag satt i bilen på eftermiddagen. Pang! Precis så kändes det. Jag krockade med reslusten.
Så nu sitter jag här och väger mellan alternativ och funderar. Jag inser att jag odlar mitt beroende, men det är lite som träning. Svårt att sluta och det kryper i kroppen när en är still för länge.
Idag kommer att följas av fler funderingar. Från och med imorgon kommer jag dessutom ha massor av tanketid på jobbet att slå ihjäl. Och där har det planerats resor förr. Kanske bara en liten en? Kanske bara...

På tal om odling förresten. =) Första rädisan från egen pallkrage:

MöNsTeR

Sitter och läser igenom mina gamla anteckningar på datorn och urskiljer lite av ett mönster.

1. Jag skriver ofta när jag är lite krasslig, mår sämre eller funderar mycket. (Så även idag. Känner mig matt och inte helt pepp.)

2. Jag säger ofta till mig själv att jag ska börja skriva oftare för att rensa huvudet. Sen dröjer det ändå flera månader tills nästa uppdatering.

3. Jag hamnar lätt i samma funderingar. Tankarna jag skrev om i november förra året är i mångt och mycket likt vad jag funderar över fortfarande. (På plussidan ska sägas att jag faktiskt lyckats med en del av det jag föresatte mig då.)

Tydligen är det ju så att de flesta av de tankar vi tänker under en dag har vi redan tänkt tidigare. Förnyelse är inte vår starkaste sida med andra ord. Att nöta samma problem om och om igen kan å ena sidan kanske till slut generera en lösning. Å andra sidan, har en testat något som inte fungerar så hjälper det inte att testa samma sak igen (tror det var Einstein som sa något klokt om det en gång). Det ska väl också sägas att det beror på vad det är vi försöker lösa. Att lära sig en ny övning kräver repetition, medan 1+1 aldrig blir 4 hur många gånger vi än försöker. (Ja, kanske lite för uppenbart.)

Vad vill jag säga med detta?

Oklart. Jag blev mest förvånad över hur de flesta av mina noteringar började med att jag inte kände mig helt bra, hade varit sjuk eller hade ont i halsen. Sedan kom variationer på temat vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv, måste-söka-utbildningar/jobb, hjälp-jag-har-ett-ressug-som-aldrig-går-över, vad-känner-jag-egentligen-för-killen-jag-dejtade, osv osv.

Oftast (inte alltid) slutade inläggen med en positiv ton och lite kloka klyschigheter som jag önskar att jag höll mig till lite oftare.

Vilka slutsatser drar jag då av detta?

*Det är när jag blir krasslig som jag tar mig tid att tänka efter. Tänk om jag höll mig friskare genom att rensa huvudet oftare?

*Rörelse är enormt viktigt för mig. Det får liksom livsgnistan att blixtra lite extra. Nu tänker jag främst på fysisk rörelse (träning), men egentligen har jag kommit fram till att det behövs fyra typer av rörelse – fysisk, psykisk, känslomässig och rumslig. Eller med andra ord – träning, intellektuella utmaningar, relationer och resor.

*Jag gillar att planera och blir stressad av att inte ha klara mål och att inte veta vad jag vill göra med mitt liv. Samtidigt är jag rädd för att sätta upp mål, eftersom det är jobbigt att misslyckas eller för att jag faktiskt inte vet vart jag vill hamna (eller inte vågar ta reda på det och agera därefter?).

*Jag kan inte få nog av resor.

*Jag är dålig på känslor. (Fast å andra sidan, vem bestämmer vad som är bra?)

*Slutligen, jag borde verkligen skriva oftare. På riktigt.