Med andra ord - Kullamannen!
Idag var det dags. Mitt knä känns bättre igen och jag har sprungit runt sex km de senaste två veckorna utan att få ont så jag bytte från den svarta till den blå banan inför loppet. Lite trist, men det känns dumt att ta i för mycket nu när det äntligen går åt rätt håll. Sex km var det alltså som gällde och även om jag igår försökte komma på alla möjliga ursäkter var jag glad att jag tog mig dit och sprang. Helt underbart!
Eftersom jag inte har kunnat springa som jag velat inför loppet kände jag att det inte var lönt att försöka få ihop någon slags form inför loppet. Idag var det min åttonde träningsdag på raken, men det var bara att köra. På ett sätt var det lite skönt med att släppa all press och bara satsa på att ta mig runt. Hade bara en svag aning om vad som väntade på Kullaberg - backar - och hade någon tanke om att under 40 min nog var okej tid runt. Någon sa att de hade blivit rådda att ta med handskar för att kunna klättra upp för backarna så jag kände att några snabba km-tider skulle det inte bli. Otränad eller inte.
Och backigt blev det. På två ställen fick jag sluta springa och gå. Andra backen strax innan fem km var det nästan klättring som gällde. En väldig massa höjdmeter och backen ville bara inte ta slut. Ett krön halvvägs lurade ögat, men nej, lika långt till. En fot i taget, inte stanna, inte stanna, höger, vänster, helvete vad jobbigt det är... Ungefär så gick tankarna. Men väl uppe kändes flåset inte så farligt och jag kände att nu jävlar drar vi på in i mål. Lättare sagt än gjort i de nedförsbackarna, men det slutade på 37 min och 12 sek.
Nöjd och glad med ett knä som inte protesterade alltför högljutt. Lite hög på löpningen, den sjukt vackra naturen och livet i allmänhet (allt känns mycket bättre efter en löprunda) körde jag hemåt igen. Att jag var först i mål i damklassen känns mindre viktigt. Nästa år blir det svarta banan!
