Om att vara lite bättre än man tror

När man klarar av något man inte trodde att man kunde. När man får svart på vitt att det faktiskt gick, trots att det kändes långt borta. Det kan vara en av de bästa känslorna jag vet! Och igår var en sådan dag.

Igår sprang jag då Skanneloppet. 16,8 km i skogen med en hel del backar. Och som jag sprang sen. Hade aldrig sprungit längre än 13 km, men slutar på tiden 81,38 och har ändå ganska mycket kvar att ge i slutet. Underbart! Spurtade järnet jämsides med en kille in i mål. Drygt två minuter före pappa och bara 29 sekunder efter Anders. Behöver jag säga att jag är nöjd?! 

Trodde aldrig att jag skulle slå pappa i löpning och Anders (som är både lång och snabb) trodde jag inte att jag skulle se mer efter starten, men så fel jag hade. Okej, i ärlighetens namn är de lite äldre och hade väl inte någon av sina bästa dagar, men jag är nöjd ändå. Jag kom runt och det både lättare och snabbare än vad jag kunnat tro om mig själv. Kanske skulle våga mig på ett maraton nästa år. Är nog fortfarande lite hög på känslan efter igår. Invincible. Eller ja, det var så det kändes i alla fall. Det var ju trots allt rätt många löpare framför mig i resultatlistan. MEN det spelar faktiskt ingen roll. Jag var lite bättre än jag trodde och den känslan kommer jag leva på ett bra tag.