"Slå mig hårt i ansiktet, så får jag känna att jag lever" - Dagen efter en liten operation

Till slut fick även jag plats i operationssalen igår. Första gången någonsin för mig (som tur är). Man känner sig ganska hjälplös och utlämnad när man blir omkringskjutsad i en säng sådär, men all personal var väldigt trevlig och det var en snabb operation. Morfin kändes bra lustigt, ganska obehagligt, men sedan hann de bara säga sömnmedel så sov jag. Trodde jag skulle hinna märka att jag blev trött först, men nej då, jag slocknade direkt. Vaknade med fragment ur c-uppsatsen snurrandes i huvudet (lever jag i en pluggbubbla eller vad) och det tog mig ett par sekunder att inse var jag var. Lite gips på näsan, men annars kändes det som innan. Lite rakare hoppas jag, men det är svårt att se med gipset.

Kvällen efter operationen. 

Idag är jag mindre svullen och blå runt ögonen, men riktigt snygg är jag väl inte än. Satt och skrev i skolans bibliotek och då kommer det fram en okänd kille och frågar mig om jag blivit slagen av någon. Nej, svarar jag och berättar kort vad som hänt. ”Säkert?” frågar han igen och säger att han kan hjälpa mig om jag det är så att jag blivit slagen. Får försäkra honom både en och två gånger att jag bara är singel och klantig. Ganska skönt ändå att veta att det finns folk som bryr sig och vågar säga ifrån om de ser något. Det är ju tyvärr inte alla som bara är klantiga…

Status just nu: gips i en vecka, ingen träning (tänker lyda sådär, klätterkurs på söndag!) och en ny favoritlåt:

 Thomas Stenström – Slå mig hårt i ansiktet

Ett par till som går varma just nu:

Various Artists – Faded

Röyksopp – Do It Again

Att skriva uppsats på ett sjukhus.

Det är precis vad jag försöker göra just nu medan jag väntar på besked om de har tid med min icke-akuta näsa bland alla andra operationer. Kom till sjukhuset kl 08 imorse och efter att ha träffat några läkare har jag mest väntat och försökt skriva på min analysdel till c-uppsatsen. Börjar gå lite trögt nu, har fastat sedan igår kväll, men nu fick jag precis sockerdropp så snart är nog hjärnan igång igen.

Med både dropp, fint armband och sexiga kläder känner jag mig som en äkta sjukhuspatient nu. En ganska märklig känsla med tanke på att jag egentligen mår väldigt bra. Hade jag inte haft en spegel eller känt mig i ansiktet hade jag kunnat inbilla mig att det här var en dag som vilken som helst. Men nu sitter jag här och hoppas på att det snart är över och jag kan åka hem med en rakare näsa och mat i magen. 

Livet med en bruten näsa...

TOUGHEST!

Vilket lopp... Tillsammans med fyra andra helgoa tjejer tog jag mig an en 8 km lång hinderbana med 40 hinder i Malmö i lördags. Underbart väder, härligt stämning och roliga hinder. Riktigt kul var det! 

För min del var dock de första 5 km roligast. Sedan tog det tvärstopp. Kröp under ett långt hinder på stranden, men missade den lilla detaljen att det hela hölls uppe av en ram byggd av stålrör eller liknande. Jag fick upp en riktigt bra fart krälandes på alla fyra och smällde huvudet med näsan/pannan före rakt in i röret. BOOM! Ställningen skakade, jag blödde mellan ögonen och fick känna blodet rinna i ansiktet och droppa ner på linnet (förstår fortfarande inte att jag inte svimmade...). Men jag kröp ut, lade mig vid sidan och blev omhändertagen av lagkompisarna. Någon ur publiken kom med en vattenflaska så vi fick tvättat bort blodet ur ansiktet. Det visade sig att det bara var två mindre jack som blödde, inte djupa alls, så efter en kort paus var jag på benen redo att fortsätta. Min enda tanke när jag smällde i var "fan, måste jag bryta nu missar jag ringarna". Ont gjorde det bara direkt vid själva smällen, sen tror jag näsan och pannan domnade av för jag kände ingenting. 

Resten av banan gick som första delen - hur bra som helst - även om jag var mer rädd om mitt huvud och var väldigt försiktig i resten av de hinder som involverade ålning/krypning. Klarade alla hinder, även ringarna, så jag var nöjd om än frusen och med en svullen näsa när vi gick i mål.

Dagen efter vaknar jag och tycker det är ovanligt tungt att öppna ögonen. Svaret kommer när jag ser mig själv i spegeln. Ögonlocken har svullnat upp och jag har blåmärken både över och under ögonen. Idag när jag vaknade var det ännu värre så det blev ett besök hos läkaren som såg ganska bekymrad ut när han hälsade på mig. Oops tänkte jag och förstod att jag kanske tagit lättare på det här än jag borde ha gjort. Hade först inte tänkt kolla upp det alls. Svullnaden lägger sig väl tänkte jag... Men han konstaterar snabbt att näsan är bruten även om det inte verkar vara så allvarligt. Jag mår ju bra i övrigt. Fick med mig en remiss till öron-näsa-hals-mottagningen så dit ska jag imorgon för röntgen, nedsövning och tillrättaläggande. Det blir nog bra igen det här med. 

Annars är livet rätt komiskt med en bruten näsa. Jag har skrattat åt mig själv mest hela tiden sedan i lördags. Antingen för att jag är så fruktansvärt klantig eller för att jag ser hemskt rolig ut. Undrar vad de jag möter på mina promenader tänker om mig. Olycka? Klantarsle? Stackare fast med en misshandlande pojkvän?

Dag ett. 

Dag två. 

Dag tre. 

 Fortsättning följer...